Maria Montessori föddes i Italien 1870 och efter att ha avlagt examen som Italiens första kvinnliga medicine doktor tjänstgjorde hon som assistentläkare vid Roms psykiatriska kliniks barnavdelning. När hon arbetade bland de utvecklingsretarderade barnen väcktes hennes pedagogiska intresse.

Hon blev snart övertygad om att barnens problem var av pedagogisk snarare än av medicinsk art, och att deras tillstånd kunde förbättras med intellektuell stimulans. Därför utvecklade hon successivt pedagogiska metoder för att hjälpa barnen, och lyckades över förväntan. Barnens intellektuella och känslomässiga utveckling var häpnadsväckande. Hon frågade sig då, om inte hennes idéer också skulle kunna fungera minst lika väl på helt friska barn.

Tack vare sin observationsförmåga gjorde hon så många nya upptäcker om barnets natur, att de lade grunden till hennes livsverk. Hon fann att barnen självmant sökte sig till den utvecklingsstimulerande materiel, som hon tidigare använt sig av i sitt arbete med de utvecklingsretarderande barnen.

Under andra världskriget skickades hon i exil till Indien av Mussolini, eftersom hon vägrade att hjälpa till med att utbilda barn till att bli soldater. Hon flyttade sedan till Nederländerna, där hon levde till sin död 1952.